Mitt liv pa tre paragrafer

Jag har jobbat pa Nick Bell Design i 4 manader och det har blivit dags att ta fram whiteboardpennan och summera. Eller nej forresten, jobbig inledning. Kort: Jag har haft javligt kul och lart mig skitmycket. Har jobbat som ett djur och njutit av varje sekund pa jobbet, aven om det till en borjan var en stor balja nervositet och skrack med i bilden. De forsta veckorna var jag bara en ynklig, darrig liten mespyo som var tvungen att ringa en kompis i smyg nar jag inte fattade verktyg i Illustrator for att inte stora nagon, och fick panik varje gang telefonen ringde. {"Calling from where? Tantric Telecom?Could you please repeat that, eh please?")

Numer svarar en ny praktikant i telefonen, och imorgon har jag mitt tredje kundmote med Imperial War Museum.
Sen har vi ju den standiga pengabristen forstas– nagot som dessvarre inte har utvecklats sarskilt mycket. Den jobbar jag fortfarande pa.

Nu foljer gnallet: Vafan ska jag gora till varen? Jag har kommit in pa Mastern pa LCC men vet inte om jag vill ga. Ska jag soka in pa Rietveld? RCA? Ar jag duktig nog? Tank om allt skiter sig och jag dor ensam, fattig och bortgjord? Skiiiiiiiit. Angest. Det enda man kan gora i sana har situationer ar att dra ifran allt. Vilken tur att jag om tre dagar kommer befinna mig i Italien med min kara Andrea och en flaska Prosecco. Hon ska fa en guldkjol i present som jag har kopt for mina sista matpengar. Ska det va sa ska det va.