Because you dance the disco

Nu far jag antligen tid att skriva om halleluja-upplevelsen jag fick vara med om i sondags. Jag och Mdmlle Em var pa Pet Shop Boys i Hammersmith. Hennes pojkvan mer eller mindre gav mig sin biljett eftersom han inte kunde ga sjalv. Jag fick andnod av gladje.

Hammersmith Apollo Theatre visade sig vara ungefar lika litet som Cirkus i i storlek, vilket betydde att vi kom supernara scenen. Det var en sallsynt maktig upplevelse att se hur Chris Lowe's pekfinger vandrade over synthen under latar som It's a Sin, Opportunities, Being Boring, Rent, och Neil Tennants rost var fantastisk. Publiken, som bestod av 2000 artiga engelska killar i 30-arsaldern med blonderade har och reklamarglasogon, fick talmodigt sta ut med vara hysteriska illtjut och studsande dans. Jag kande mig som fjorton och ville bara skrika "I love you Neil!!" efter varje mellansnack. Men jag holl mig. Lite dignity beholl jag. Daremot var det nagra tjejer pa balkongen som hade slapat med sig en neongul banner dar det stod: "Neil Tennant you are still a sex god".

Nu ligger jag i N:s sang (mitt rum ar for stokigt) och forsoker komma tillbaka till planeten jorden igen efter den sjukt intensiva helgen. Jag och miss Franklin jobbade tillsammans under 4 dagar i strack i hennes lagenhet. Vi levde som i en parallellvarld dar inget annat existerade forutom vi sjalva, vara maskiner, tuggummielektron och skalpellerna. Iband tog vi paus for att ata hummus och pita, stirrade stint ut i luften och darrade for att sedan aterga till arbetandet. Precis sa romantiskt som man forestaller sig att det riktiga designerlivet ar. Har hemma ar det tomt bade i huvudet och i magen. Vantar pa att N ska komma hem sa vi kan kolla pa dvd. Behover aktivitet. Behover kanna mig nodvandig.