Typografijournalistik

Nu har jag fatt stifta bekanstskap med den londonska arbetskulturen: jobba stenhart. Mina arbetstider ar 10-18, och eftersom jag tankte bygga upp en bild av mig som duktig och arbetsam, forsoker jag vara pa kontoret redan klockan 9. Men sjalvklart har de redan da varit dar sedan klockan 8. Sedan jobbar alla utan rast, kanske en macka framfor datorn klockan halv tva och gar inte forran sju, halvatta. Men an sa lange har det gatt bra, och jag har fatt fortroendet att skriva texter om typografi! Jag trodde inte att jag skulle fixa skrivandet, men de verkar nojda och fragar om jag vill skriva mer. Det ar mest notiser pa 200 ord, om talangfulla typografer runt om i varlden och deras verk. Det galler att halla en munter stil och slanga in lite brittisk sarkasm har och var. Sen far jag kolla i svenska synomymordboken ratt ofta for att kunna mata mig med deras utbildade oxfordengelska. En grej som jag forsoker vanja mig vid ar att svara i telefon. Jag blir lika nervos varje gang nagon ringer och fragar stammande fyra ganger om vad personen heter och vad arendet ar. Ratt ofta ringer personer och fragar om de ska fa sin bok recenserad i tidningen, och idag var det en som jag kunde svara ja till. Han blev helt stum och sedan gick hans rost upp i falsett nar han sa "oh, that's great news, how marvellous!"

Ikvall sag jag och N The Italian Job med Michael Cain fran 1969. Snyggaste biljakten ever.

Imorgon drar vi ett kompisgang till sjon och badar!